Har man Barbet – får man hänga me’…

Koi

Häromdagen var det återigen dags för oss att träffa den fantastiskt sympatiske (men dock tyvärr lite missförstådda) herr Koi. Han är av rasen Barbet, en ny  ras för många av oss måhända men med ett släktträd som sträcker sig ända till medeltiden. En krullig, ullig, livlig typ vars ursprungliga sysselsättning var apportering och med andra ord en hund som inte har något emot att jobba tillsammans med andra hundar – framförallt inte när det kommer till apportering…

Men som vi alla vet så är inte livet alltid som det står i böckerna och apportering är inte alla gånger ”hålla-bära-gripa-chipp-chopp-så-var-det-klart” och det var bland annat därför vi fått nöjet av dessa angenäma visiter. Det är nämligen så att Kois matte gärna vill att han apporterar när hon känner att det är lämpligt och inte bara när han själv känner att motivationen når oanade höjder.

Ja, sen var det en liten detalj med ”hundmöten” som blivit en akilleshäl för dem båda (mest för matte ärligt talat för Koi har inga större problem med det), så det har vi också kikat lite på. I slutänden uppnådde vi dock konsensus och det visade sig att varken taxar eller vorsteh ingick i menyn för skäggiga fransoser. Grodor har vi dock inte provat ännu…