Vår första kull föddes våren 2015. Med stor andakt välkomnade vi Paulssons första kull med valpar av rasen strävhårig vorsteh. Vi hade verkligen planerat länge för att just de här små krabaterna skulle få bli vårt första bidrag till denna underbara ras. Tusentals timmar av lus-läsning av stamtavlor, ändlösa diskussioner med kunniga och erfarna ”vorsteh-människor” men framförallt många timmar tillsammans med våra hundar på fälten, i skogen och i soffan…
Den där dagen som Landinarnas Nässlan och jag spenderade i valplådan kommer för alltid att finnas med i mitt hjärta. Valp, efter valp ramlade ut och lika lugn som hon var – lika fumlande och orolig kände jag mig. Goda råd var som bortblåsta och mitt enda fokus var att de skulle pipa. Pep de inte drabbades jag bäst intill av panik. Nässlans inställning var: föda valp, rengöra valp, mata valp, föda valp, rengöra valp, mata valp och så vidare… (Kan meddela att när våra egna barn kom till världen hade jag en betydligt mer avslappnad attityd till det hela. Men valpar. Nä… Där krävdes det tydligen ett visst mått av hysteri från min sida.)
Huromshelst, några timmar senare låg ett gäng underbart tjocka och pipande valpar tillsammans med sin mor i valplådan. Den lycklige barnafadern Dexter ägnade förmodligen inte många millisekunders eftertanke åt sina första valpars väl och ve, utan spenderade i vanlig ordning dagen i soffan – alternativt patrullerandes trädgården. För även han kände dock ett visst ansvar allteftersom pipandet tilltog i styrka. Pipandet intresserade för övrigt alltid honom en smula de första veckorna, ända tills han fick möta sina underverk. Där upphörde allt intresse kan jag meddela. De tuggade på hans fötter. De bet i hans svans och betedde sig i största allmänhet som valpar gör mest. Något som Dexter inte alls har förmåga att uppskatta.
Idag fick vi ett underbart bevis på att tiden går. För nu är plötsligt valparna i vår första kull helt plötsligt vuxna hundar. Nästan i alla fall.
Vår vän Martin och hans Paulssons Ask har nämligen jagat rapphöns tillsammans för första gången. Den där lille brun-vite pipande korven, som kom till att döpas till Ask, har idag stått stramt för fågel, visat en hejdundrande frejdig avance och efter att ha uppvisat ett näst intill stoiskt lugn i skott och fall – villigt apporterat det fällda viltet.
Jodå. Vi är nöjda. Vi är otroligt nöjda. Vi är otroligt nöjda över att ha fött upp en sådan hund (och hans kullsyskon). Och vi är otroligt stolta över att vi har sådana fantastiska vänner som förvaltar våra valpar på ett sådant sätt att man blir helt mållös… Tack Martin! Och tack alla ni andra – men ikväll glädjer vi oss lite extra över valpen Asks bravader. 🙂